Ångest och sån jävla skit.
Jag har tänkt mycket sista tiden.
Det är inte bra.
Mina tankar fuckar upp mig.
Fuckar upp allt.
Jag vill stanna här, med min mor och syster.
Jag vill bo med dom.
Ingen annan stans.
Jag trivs här mer än någonsin.
Jag och mamma bråkar ALDRIG nu mera.
Vi har aldrig varit såhär tajta.
Jag vill inte flytta nu när allt funkar så jävla bra.
Jag vill inte lämna min familj.
Jag älskar dom.
Jovisst jag vill börja gymnasiet få en utbildning och sen jobb, och det kommer jag få dit jag flyttar.
Och stället verkar bra ja,
Men fan, jag vill bo HÄR.
Jag mår bra här.
Jag har inte varit såhär lycklig på länge.
Allting funkar.
Jag skrattar på riktigt.
Och jag dricker knappt längre.
Jag vill fortsätta må bra, jag hade glömt bort hur bra det kändes.
Jag vill inte bara komma hem varannan helg på permiss.
Jag vill fan inte.
Jag vill va med min familj.
Men jag vet ju själv att de inte skulle funka.
Soc skulle vägrat + att jag inte hade kunnat börjat gymnasiet då.
Tre år ska jag gå där.
SEN kan jag komma hem.
Tre satans år.
Jag orkar inte.
Jag gör verkligen inte det.
Men jag är tvingad.
Åker jag inte får jag lvu och kommer lik förbannat dit.
Fanfanfan.
Hur kan jag vara så satans dum!?
Orkar inte med mig själv.
Är så jävla maktlös.
Som vanligt.
Att jag inte fattade innan det var försent.
Att jag inte försökte vara en familj.
Att jag inte ens gav min mor chansen.
Helvete vad jag är dum i huvudet.
Nu ligger jag här och gråter för att jag inte vill något mer i världen än att bo hos min mor.
Satans helvete..
